Magi i mörkret

Text: Martina Nyhlin Foto: Johan Marklund

Scoutledaren Pontus Falkman har vandrat flera kilometer för att fylla en skog med ljus. Han har legat gömd under granar och avfyrat pyroteknik när scouter går förbi. Och så har han en egen samling på över 300 fotogenlyktor. Allt för att kunna skapa den perfekta upplevelsen.

– Jag älskar att servera roliga upplevelser till scouter. Episka ljusspår är min absoluta favorit, säger han.

När Pontus skapar sina ljusspår kan bara fantasin sätta gränser. Men ett ljusspår behöver inte vara jättestort och jättelångt, berättar han. 

– Det viktiga är att skapa en känsla av att vara ett med naturen. Och att ge scouterna chans till reflektion. Ljuskällor i en mörk skog är alltid en härlig upplevelse.

I hans hemmakår Saltsjö-Boos stuga i Drakparken doftar det fotogen. Pontus tänder nämligen lyktor på löpande band för att ge tidningen Scout en liten kurs i ljusspår. Det första vi får lära oss är att man behöver en pålitlig brännare. Pontus använder en rejäl butanbrännare.

– Om man ska tända många lyktor måste man ha ett system för att tända dem. Man behöver en hink fylld med fotogen, ett mått för att skopa upp fotogen och en passande tratt, säger han och fortsätter:

 – Om tre personer som hjälps åt kan en skruva av tanklocket på lyktan, en fylla på fotogen och en skruva på locket igen. Då kan man fylla 300 lyktor på någon timme.

Pontus har varit scout hela livet, men det var när han blev ledare i Saltsjö-Boos scoutkår för 16 år sen som han verkligen började älska att göra ljusspår. Genom åren har han gjort många ljusspår för invigningshajker och adventshajker i sin hemmakår. Men också ljusspår för ledare på Scouternas folkhögskolas ledarutbildningar. Nu trär han på sina trettio tända lyktor på ena handens fingrar och tar med oss ut i den lilla mörka skogen intill. Han visar hur man kan ställa värmeljus på en bergsvägg, så alla lyser upp små skrevor och håligheter i berget. Snart lyser bergväggen vackert framför oss. Sen ställer han ut sina lyktor och vinklar dem så de lyser upp fina saker i naturen – och även leder spårvandraren rätt på stigen. Efter det hämtar han sand i Drakparkens sandlåda och lägger i papperspåsar. I dem ställer han brinnande värmeljus som får påsarna att lysa vackert.

– Om man har vita påsar kan man skriva små budskap på påsarna också, säger han.

Pontus använder både levande ljus och elektriskt ljus.

– Batteridrivna värmeljus och blockljus är jättepraktiska och minskar ju dessutom risken att du tänder eld på skogen! Det kan också vara jättefint att använda batteridrivna ljusslingor eller laserpekare. Man tar vad man har, säger han.

Pontus längsta ljusspår var tre kilometer långt. Oavsett längd vill han gärna ställa ljusen så spåret ser ut som ett stort glimrande kaos på avstånd.

– Det är så häftigt sedan när man börjar gå spåret och märker att det finns stigar och struktur.

Vilka spår är han extra nöjd med då? Jo, när deltagarna gick genom ett "vattenfall” med 350 lyktor uppsatta längs en brant stig. Eller när de fick tända en julgran genom att lyfta på en lykta med en dold strömbrytare under. Under granen låg det julklappar!

Ibland använder Pontus även bilder och ljud.

– En gång projicerade jag en bild på Scouternas grundare Baden Powell på ett berg, med högtalare som spelade upp hans tal. Sen gick man vidare genom skogen, med lasrar som ritade linjer och rännor med brinnade vätska, säger han.

Han är också väldigt nöjd med gången då han bara lyste upp en lägerbålsplats.

– Ljusspåret var jättekort och så kom man till en stockring med massa, massa ljus där det blev lägerbål. Det var magiskt, säger Pontus.

Ibland har han inte använt ljuskällor, utan i stället placerat ut reflexer.

–Då kan man ge scouterna en lykta så de får lysa sig fram mellan reflexerna, säger han.

Den här kvällen är utmanarscouterna Samuel Flyg och Emil Wallers med som assistenter. De har upplevt många av Pontus ljusspår och är glada över att ha en ledare och kårordförande som gillar ljusspår så mycket.

– Det är verkligen lyxigt, säger Emil.

Ett fint ljusspår ska vara lagom långt tycker de.

– Tio minuter till en kvart räcker. Man behöver inte gå i flera kilometer, säger Samuel.

Spåret behöver inte vara läskigt. En mörk skog är ofta läskig nog. Men det får gärna innehålla scoutrelaterade budskap, som rader ur scoutlagen. Och såklart en massa ljus.

– Det ska vara avkopplande att gå ett ljusspår, säger Emil.

Regn och blåst är det största hotet mot ljusspår, säger Pontus Falkman.

– Regndroppar kan vara förödande för värmeljus. Psst, psst hör man, och så slocknar ljus efter ljus. Då blir man inte glad.

En gång svishade en vindpust förbi när scouterna just hade börjat gå ett spår.

– 700 ljus slocknade på en gång. 

I sådana lägen gäller det att vara cool. Det blir bra ändå!

Och så till det tråkiga: Att städa upp efteråt.

– Om man är många och gör det tillsammans så går det fort, säger Pontus.

1. Gör ett lagom långt spår. Det är lätt att tänka stort, men man måste hinna tända det också.

2. Börja lugnt och bygg upp en höjdpunkt i mitten. Det sista partiet kan gärna vara en lugn transportsträcka tillbaka.

3. Lyft upp det som finns i naturen. Sätt en lykta högt i ett träd, lys upp vackra buskar och stenar. Lägg enstaka ljus långt ut i terrängen så det känns som att hela skogen är upplyst.

4. Sicksacka gärna vägen. Då ger alla ljus tillsammans en mäktig upplevelse på avstånd.

5. Om det är snö – gräv ner ljusslingor i snön.

6. Lys upp en bergvägg med massa ljus. Det kan nästan ge en religiös känsla.

7. Använd papperspåsar och vattendunkar som du lyser upp med ljus eller laser.

8. Det kan vara fint att ha textrader, scoutlagen eller visdomsord längs vägen.

9. Gör ljusspåret vid en oväntad tidpunkt för att överraska någon gång. Till exempel på morgonen innan frukost när det fortfarande är mörkt.

10. Tänk på miljön och säkerheten: Undvik att tända om värmeljus – de kan börja brinna okontrollerat. Om det är torrt ute – använd batteriljus. Strunta i marschaller som är dyra, kladdiga och dåliga för miljön.