Dras inte mot det normala

Artikel ur tidningen Scout, nr 3 2021:

När Tidningen Scout når Olof Wretling mitt i sommaren står han i en kö för att köpa fisk. ”800 gram lax”, säger han när det snart blir hans tur. ”Eller förresten, ta 900.”
Vad han ska göra med all fisk får vi aldrig veta. Vi hinner liksom aldrig dit, det finns för mycket annat att prata om. Som hur Olof kan vara så rolig i tv (han vann ju fredagsprogrammet Bäst i test i våras). Vad han tycker om scouting. Vad han minns från när han var liten. Och hur det har påverkat honom senare i livet.
– Jag var ute mycket i skog och mark som barn. Många dras till havet men för mig är skogen the shit. Jag verkligen vill, vill in i skogen, säger Olof Wretling.

SOM VUXEN 46-ÅRING går han säkert i skogen varannan dag. Han trivs väldigt bra där. Men så har det kanske inte alltid varit. Olofs pappa var med och grundande utomhusutbildningen i Sverige (outdoor education) och står för många av idéerna bakom landets lägerskolor, bland annat för lärare. Han hade ”kvistar och mossor i fickan” berättar Olof, och tog med familjen ut – en hel del. Familjen hade en skogsstuga och orienterade dessutom tillsammans, åkte iväg på tävlingar i Sverige och i länder som Skottland.
– Helt ärligt. Om din pappa kan alla fåglar och räknar pärlugglor åt Länsstyrelsen, då får du en motreaktion. Naturen har alltid legat så nära att den varit självklar för mig. Men jag har inte fått upptäcka den själv. Då blir det inte alltid så spännande.

För Olof blev i stället humorn och friidrotten en fristad under många år, och kanske också räddningen i mötet med vuxenvärlden. Själv minns han uppväxten i radhusområdet i Umeå som fri och tillåtande. Hans föräldrar lät honom vara den han var: En pojke som älskade att plocka isär saker (men inte alltid fick ihop dom igen), som ofta betraktade sin omvärld lite på avstånd, och som fick i ”spring i benen” lite när som helst – särskilt när det regnade.

”Jag springer och springer och kan inte sluta. Plötsligt viker benen av och jag rusar in genom grannens balkongdörr … kryper in under en främmande soffa i ett okänt vardagsrum. Jag är sex år och den enda på kvarteret som sett samtliga grannars soffor underifrån”, berättar han i ett hyllat radioprogram.

MEN NÄR OLOF började skolan och förväntades vara på ett visst sätt, i jämförelse med andra barn, förändrades tillvaron. Han fick höra att han var en sån som inte kunde sitta still, hade livlig fantasi och som inte kunde skriva. Självförtroendet dalade och självbilden förändrades.
– Jag blev väldigt lätt att sätta på plats och försökte foga mig. Jag tog kanske inte de kliv framåt som jag skulle ha tagit.

REDAN DÅ KÄNDE HAN att något var fel. Och som vuxen började han förstå vad det var som skavde. Att sättet vi möter barn på faktiskt har betydelse.
– Vi lever i ett samhälle där vi strävar efter att skapa en norm, att alla ska vara normala. Men det är helt sjukt för i den stunden föds ju bara skam, eftersom det normala inte finns, säger han och tillägger:
– Varför är det intressant att vara normal? Vem har hittat på det?

Olofs stora skola i livet blev att jobba tillsammans med koreografen Birgitta Egerbladh. Hennes motto var att allt som kommer från dig är rätt och ska ut. När Olof nu själv regisserar och leder grupper har han samma hållning: Som kollega eller vän kan jag guida dig mot vårt gemensamma mål – men jag är helt ointresserad av att hitta fel. Jag tittar över huvud taget inte på dig på det sättet.
– Som barn har jag aldrig blivit hjälpt av att höra att jag är på ett visst sätt, eller att jag har för bråttom. Det har bara sänkt mig, säger Olof, som under sin uppväxt fick höra att han hade en rad olika diagnoser. Själv är han ointresserad av att sortera människor eller sätta etiketter. Umgås i stället med barnen och ställ den där förlösande frågan. ”Du älskar ju att paddla och har laddat hela dagen. Nu blev det inte bra. Vad tror du att det beror på?”
– Jag försöker att inte bara peka och skälla, utan ge verktyg. En enkel fråga kan öppna vägen, säger Olof, som inom teatern jobbar med både barn och vuxna.

ATT LÄRA AV VARANDRA är vägen fram, menar han. Och att jobba i små grupper. Svårare än så behöver det sällan vara.
– Gemensamt lärande och kamratlärande, som finns naturligt i Scouterna, är otroligt fruktbart. Att se en 15-årig scout gräva en matgrop är betydligt ballare än att lära av en vuxen. Jag tror väldigt mycket på de små grupperna. Gruppen blir ett jag om den är liten.
Det viktigaste, viktigaste, i livet är ändå att vara rädd om sin lust, menar Olof. Och att vårda den.
– Där ska man lägga sin kraft.