Hon korsade Island på cykel

Text: Martina Nyhlin Foto: Privat

En tisdag i juni packar Matilda Magnesköld upp sin nyinköpta cykel ur cykelväskan och monterar ihop den på en campingplats
i Reykjavik. Hon packar sin sadelväska, drar på sig sin ryggsäck och hänger en väska på styret, två på cykelns framgaffel och en på ramen.
Efter ett års noggrann planering och en flygtur från Sverige till Island är hon på väg. Snart ska hon kliva på bussen mot Husavik och cykla till Islands nordligaste punkt Hraunhafnartangi, där hennes cykeltur över ön ska börja.
– Det känns väldigt bra att äntligen vara på väg. Nu är det bara att trampa, berättar hon för tidningen Scout.

NÄR HON STARTAR färden är naturen grön och ganska frodig.
– Det känns som hemma, med väldigt mycket växtlighet.
Men under de tio dagarna ska landskapet förändras flera gånger.
Matilda Magnesköld är uppvuxen inom Scouterna och har alltid fått höra att inga drömmar är för stora. Det har gett henne modet till den här hajken. Hon har också jobbat inom försvaret och är van att utmana sig själv. Men tidigare har någon annan planerat hennes äventyr. Den här gången har hon gjort det själv.
– Jag drog fram en världskarta och tänkte att jag ville cykla. Island såg lagom långt ut, säger hon.

UNDER ETT ÅR förbereder hon sig genom att skaffa kartor och bestämma vilken väg hon ska ta. Och så gör hon en noggrann plan A och plan B.
– Det går inte så många vägar på Island och en hel del är fjällvägar som är avstängda större delen av året. Så jag fick ha rutt A och B om någon väg skulle vara stängd, eller om det skulle bli vulkanutbrott, säger Matilda.

HON FUNDERAR OCKSÅ mycket på utrustningen: cykeln, cykelväskorna och satellitmottagaren som hennes familj ska följa henne med. Hon syr till och med egna cykelväskor av gamla liggunderlag.

– Jag gjorde det för att det var kul och ett sätt att förbereda mig på. Och för att det är dyrt att köpa färdiga, säger hon.
Hon packar allt i mängder av små påsar som fyller hennes väskor.
Matilda har lett många äventyr i Scouterna och aldrig tyckt att något varit för jobbigt. Men under de här tio dagarna kommer hon tvivla flera gånger. En av de första dagarna cyklar hon på en fjällväg. Det blåser otroligt mycket motvind. Hon behöver leda cykeln i flera timmar för att komma framåt och gråter för att hon är helt slut.
– Jag håller på i nästan 14 timmar den dagen. Men jag vill inte bryta, jag vill inte sova på hotell, jag vill inte ha sällskap. Jag vill bara att det ska sluta blåsa, säger hon.
Hon möter inte många människor på vägen. Men en dag tar hon skydd från stormen i en nödstuga och träffar en islänning som också tagit skydd. En annan dag möter hon en fotograf som stått uppe på ett berg och fotograferat henne när hon kommit cyklande i dalgången.

I MITTEN AV turen kommer hon till den svarta lavaöknen.
– Där känns det nästan lite farligt. Jag är så utsatt för vädret. Under en storm flyger det stenar kring mig.
Hon sover i ett enmanstält hela resan. Det känns alltid tryggt.
– Där finns inga djur, inga människor, bara jag och mitt tält. Men det blåser väldigt mycket ibland, då känner jag mig lite ensam och liten.

FÖRRÅDET AV BARS och frystorkat krymper och hon passerar nästan inga restauranger eller affärer. Hon har egentligen inte med sig tillräckligt med mat för att fylla sitt behov fullt ut, för så mycket fick inte plats med.
– En gång kommer jag förbi en pizzeria. Det är otroligt gott med pizza, men kroppen kan nästan inte ta till sig maten när jag har ätit så snålt och legat på så hög belastning i flera dagar, säger hon.
Ibland har hon täckning och kan prata i telefon eller lyssna på en podd, eller ge ett livstecken på instagram. Men stora delar av tiden har hon ingen täckning och är ensam med sina tankar.
– Jag vet inte riktigt vad jag tänker på, men det är som när jag kört Vasaloppet, något tänker man ju på, säger hon.

MATILDA FÖR RESEDAGBOK över allt som händer längs vägen och försöker hitta det fina i det lilla. Det kan vara att äta en god powerbar eller plötsligt få täckning och kunna lyssna på musik.
– Jag är ju mitt i en dröm som jag haft i många år. Det finns inte en chans att jag vill vara någon annanstans än just där, just då, hur jobbigt det än känns.
De sista dagarna når hon Islands södra del där det blir grönt igen. Det växer mossa på de svarta lavastenarna och känns som en regnskog. Det är ymnigt och vackert.
– Plötsligt känns också världen levande, inte bara jag.
När Matilda når Islands sydligaste punkt Vik, och har cyklat de sista två milen till busshållplatsen, känns det fantastiskt.
– Då har jag klarat det. Jag känner mig lite stolt. Jag tog en dröm och gjorde den till verklighet, säger hon.

Ålder: 23 år.
Bor: Stockholm.
Gör: Studerar Byggteknik och design på KTH.
Scouting: Var med i Equmeniascout Bjuv under sin uppväxt. Är i dag ansvarig ledare för Blå Hajken Forsfararna.