Kåren där alla olikheter får plats

Text: Martina Nyhlin Foto: Johan Gunséus

En av världens minsta flaggstänger har just hissats på gården utanför Gävle Södra scoutkårs lokal i Andersberg. Magnus Lundquist öppnar dagens möte. Han leder äventyraravdelningen Rovdjuren som ska ordna äventyrsspår för upptäckaravdelningen Skogsfåglarna. I båda avdelningarna finns många barn med diagnoser. Som elvaåriga Petter, som började på Scouterna 2019. Tidigare hade han testat gympa och ju-jutsu, men det var för stora grupper och för många regler. Men Scouterna kändes helt rätt.

– Jag hade dessutom en vän här i gruppen, säger han.

Scouterna var så kul att Petter fortsatte även när vännen flyttade. Nu tar han och hans två patrullkompisar Max och Oliver (kompisen Simon är sjuk i dag) den äventyrskarta de fått och rusar mot första stationen Lyftkranen. Den ligger utanför Andersbergs centrum. Petter har oftast sin mamma med sig som stöd. Innan mötet brukar de planera vad som ska hända. I dag ser Petter extra fram mot lägerbålet.

– Hoppas det blir nåt gott då. Socker är gott, men det är ju inte det viktigaste med Scouterna, säger han.

Vd lyftkranen ska patrullen lyfta bokstäver med en lyftkran styrd av snören och patrullens händer. De ska stava ordet scout med bokstavsprydda tyngder.

– Det vet jag hur det stavas, säger Max.

– Nu är det samarbete som gäller, men det borde ni vara bra på, säger äventyraren Elmer som visar scouterna stationen.

Metodiskt lyfter Korpen bokstav efter bokstav och placerar dem i rätt ordning.

– Max, kan du dra ditt rep lite mer åt ditt håll nu? säger Petter koncentrerat.

– Får ni ut kroken utan att välta tyngderna? Det är ju den riktiga utmaningen, säger Elmer.

Det får de.

– Så fort vi fattade vad vi skulle göra så blev det bra. Men lyftkranen var lite vinglig, säger Petter efteråt.

Nästa station, Labyrinten, finns på en lekplats på andra sidan Andersbergs centrum. Där väntar äventyrarna Edvin och Signe med ett labyrintspel. Patrullen ska föra en kula längs en linje utan att falla i något hål på vägen. Spelet är stort som ett litet köksbord. Och kulan är stor som en tennisboll. – Hur många chanser får man? undrar Max.

– Hur många som helst, svarar Signe.

Patrull Korpen börjar genast se kreativa möjligheter. De vill inte följa någon tråkig linje, bara ta sig snabbt till målet.

– Varför kan vi inte ta den här vägen i stället? Undrar Petter och föreslår en väg som hoppar över några hål.

– Vi gör det! Jag har lyckats många gånger att göra så, säger Max.

Det blir skratt och skrik när patrullen försöker hitta på alternativa sätt att ta sig i mål. Signe och Edvin är med på noterna. Signe har också adhd och stor förståelse för behovet att göra saker på oväntade sätt.

– Det viktigaste är ju att de har kul! säger hon.

Korpen testar att vinkla skivan till stående. En annan gång försöker de kasta upp kulan och få den att hoppa över väggarna i spelet.

 – Testa en gång utan fusk! Ni är ju så bra på det här! försöker Signe.

Men nej.

– Måste fuska … måste fuska ... fnissväser patrullen.

Efter Labyrinten kommer skogen och Linbanan, där Skogsfåglarnas avdelningsledare Klas Backlund är på plats. Han ska hjälpa scouterna att ta sig från stegen av slanor till linbanan. Max testar först. Han är väldigt nervös.

– Jag kommer ramla av, säger han.

– Nej jag håller i dig hela tiden, lovar Klas.

Mamma Maria uppmuntrar patrullen att peppa Max.

– Jag vill inte åka först! säger Max, fast han kliver inte av.

– Jo, åk först! ropar Petter så uppmuntrande han kan.

När Max satt sig på linbanans sittplatta följer Klas honom nedför backen, mycket långsamt, med ett fast grepp om linbanan.

– Känns det ok? undrar Klas.

– Nej! ropar Max bestämt.

– Vill du tillbaks?

– Nej! ropar Max lika bestämt.

Men till slut fylls han av mod och åker iväg. Och då är det så kul att han snabbt kommer springande och vill åka en gång till. Men först ska Petter susa iväg ner för backen.

– Hej då Petter! ropar Klas när han släpper taget.

Nu passar det bra med lite nedvarvning. Runt lägerbålet sitter redan andra scouter och värmer sig. Bland annat sjunger de sången ”Yxan satt i knä och tå”. Den kom till på ett läger då ovanligt många råkade hugga sig med yxan. Roliga historier blir det också. Som: ”Vad är det för likhet mellan en struts? Båda benen är lika långa, särskilt det vänstra!” Konstigt, men kul.

Sångerna och stämningen runt lägerbålet blir allt lugnare. Alla verkar nöjda när gruppen bryter upp och går tillbaka till lokalen. Petter är jättetrött efter mötet. Det var ett bra möte, även om det inte blev marshmallows på lägerbålet.

– Jag tror att jag vill vara scout länge, säger han.

Förkortningen NPF Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) är ett samlingsnamn för många olika tillstånd eller diagnoser. Några är adhd, autismspektrumtillstånd (AST) och Tourettes syndrom.

20 procent fler medlemmar – varje år. Så har tillväxten i Gävle Södra scoutkår sett ut de senaste fem åren. En förklaring är en medveten strategi för att få barn med särskilda behov att trivas.

Klas Backlunds dotter Signe har adhd och började på Scouterna 2015. När Klas sen blev ledare 2017 tog han med sig sina kunskaper från olika föräldrakurser.

– Det som är bra för barn med NPF är oftast bra för alla, säger han.

Under de senaste åren har mötena på Gävle Södra scoutkår förändrats och blivit lugnare. Klas tror att det främst beror på deras små patruller, som oftast har högst fyra barn.

– Vi lägger väldigt mycket tid på att analysera patrullerna. Om vi känner att vi behöver förändra dem för att barnen ska trivas bättre så gör vi det, säger han.

Många scoutgrupper blandar livligare barn och lugnare barn i hopp om lugnare patruller. Men i Gävle Södra scoutkår tänker de ofta tvärtom.

– Vi brukar sätta ihop livliga barn i samma grupp. De har ofta större förståelse för varandra.

I kåren har man också ersatt patrulledaren med en sorts vuxen ”mentor”. Samtidigt välkomnar man föräldrar att vara med på mötena och stötta sina barn. Något som också sticker ut är att avdelningarna är indelade efter årskurs, och att barn i olika åldrar inte blandas. Det gör att grupperna inte splittras, och att barnen kan följas åt i Scouterna.

– Det fungerar bra. Barn med NPF gillar när avdelningen består av samma barn år efter år, säger Klas.

Långa och krångliga samlingar är ofta jobbigt för barn med NPF-diagnoser. Så på mötena hålls samlingarna väldigt korta och instruktioner sker i mindre grupper. Många av de här barnen kan ha extra svårt att göra saker om de inte verkligen tycker de är roliga. Därför får barnen vara med och bestämma hur terminen ska se ut, berättar Klas.

– Att elda gillar många, men knopar har vi inte tålamod med. Därför lär vi oss mest de knopar som vi har praktisk nytta av.

Lekar och tävlingar brukar undvikas helt, eller så får barn som inte vill delta göra nåt annat.

– Samarbetsövningar funkar bättre! säger Klas.

Han tror att det är bra för alla att verksamheten anpassas för barn med NPF-diagnoser. Men han poängterar att anpassning inte bara sker om någon har en diagnos, utan att ledarna alltid utgår från alla barns olika förutsättningar.

– Vår kår har vuxit kraftigt sedan vi började jobba på det här sättet. Dessutom är det lättare att rekrytera ledare när grupperna är lugnare, säger han.

Målet med Scouterna är att ge barn och unga en meningsfull fritid. Att anpassa verksamheten för alla är därför en grundbult i hur ledarteam ska jobba. Mikael Stark är projektledare på Scouternas folkhögskola, som driver projektet Funka Olika i friluftslivet med fokus på NPF-diagnoser. Här är hans tips för att skapa en fungerande grupp:

1. Prata mycket med varandra i ledargruppen om vad ni kan göra för att anpassa kraven för enskilda individer men också för hela gruppen. Vad klarar barnen av och vad blir roligt för alla?

2. Skaffa er kunskap! Gör det genom utbildning om till exempel lågaffektivt bemötande och genom samtal med barn och föräldrar. Gå kursen Anpassat ledarskap, som finns på Scouternas folkhögskolas hemsida.

3. Tänk inte: Det här har ju alltid fungerat tidigare. Utan hellre: Vad funkar på just den här gruppen?

4. Stötta varandra. Ta hjälp av en lugnare ledare om ni börjar tappa tålamodet.

5. Våga ifrågasätta hur ni gör. Vila på scoutlagen, scoutlöftet och huvudmålen.