Konfaläger med tro, tvivel – och pranks 

Text: Karin Wallén
Foto: Johan Marklund 

Det nynnas och smådansas i köket på Lysestrand. ”Kalle kamel har fem pucklar, fem pucklar, feeem pucklar …” Det är så det låter när patrullen Kamelen städar. I hallen åker skorna ut. Mattorna ska skakas. Golv ska sopas och moppas. Allt med gott humör och till en melodi som gör det lite lättare.  

Att vara på konfirmationsläger, eller konfaläger som alla säger här, är betydligt mer än att läsa bibeln och diskutera kristen tro. Det är att sova i vindskydd, baka tårtor, umgås och skratta. Och att göra det tillsammans med nya kompisar i en lägergård på västkusten.  

Det här året kommer de flesta deltagarna från västkusten med omnejd, men några har tagit sig hit från helt andra delar av landet.

– Min syster konfirmerade sig här, så det blev naturligt att jag också sökte hit, säger Ida från Falun.  

Hon har snabbt fått nya vänner. Några lärde hon känna redan på förlägret under Kristihimmelsfärdshelgen i maj.

– Det var väldigt bra att träffas en helg i förväg. Då fick man känna efter och veta lite mer om vad som väntade, säger hon.  

Rumskompisen Ester håller med.

– Men nu har man nästan kommit varandra för nära. Det kommer att bli jobbigt att säga hej då när lägret är slut, säger hon.  

Till tonerna av ännu en kamellåt torkar de av det sista i köket. Snart är alla patruller redo att åka till kyrkan. Det är trots allt söndag och dags för gudstjänst.  

Vilma visar upp Frälsarkransen som ligger i lektionsrummet. Det är en krans av pärlor som ska göra det lättare att rikta sina tankar, och kanske böner, till olika frågor. Pärlorna ska symbolisera olika saker. De heter till exempel Gudspärlan, Tystnadspärlan, Jagpärlan och Nattens pärla. För Vilma var det självklart att komma hit och konfirmera sig, för nästan hela hennes familjen har varit här.

– Min pappa och min bror konfirmerade sig här. Och min farfar byggde rampen här utanför, säger hon och pekar mot ena kortändan av huset. 

Men fastän det var självklart att komma hit och konfirmera sig är hon inte helt säker på hur troende hon är.

– Jag hade gärna velat tro att det finns en gud där uppe. Så jag vill väl ta reda på om jag tror det eller inte. Men jag är lite tveksam. Om Gud finns, varför finns det så mycket dåligt i världen? Jag är inte riktigt säker, säger hon. 

Det är inte ovanligt att tvivla på sin tro. Och det är helt okej, tycker prästen Christopher.

– Tvivel är inte en motsats till tro. Det är att utforska och tänka, säger han.  

Om någon ändrar sig och inte vill konfirmera sig är det förstås också helt okej. Det ska inte finnas någon press.  

– Men det finns också en tillhörighet och trygghet i kyrkan. Man kan känna att man vill känna den tillhörigheten, precis som man gör med Scouterna.  

På bordet i lektionssalen står en frågelåda. Där kan ungdomarna dutta ner lappar anonymt och fråga precis vad de vill. Häromdagen ställdes en fråga till ledarna om hur kristna de var på en skala från 1 till 10. Det ledde till en diskussion om vad tro kan vara.

– Vi ska inte gradera människor och inte heller tro. Vem är mest kristen, är det den som går på gudstjänst eller den som inte gör det? Hur kristen man känner sig kan variera från dag till dag, säger Christopher.

– Det blir aldrig bra att försöka vara något man inte är. Gud vill att vi ska leva våra liv. Den största synden är att inte vara sig själv, som någon sa.  

Under veckorna som gått har konfirmanderna hunnit med en hel del. De har spelat upp Den sista måltiden – som beskrivs i bibeln – som ett skådespel med polarkaka som bröd och saft som vin. De har haft lägervecka och sovit ute i egenbyggda vindskydd varje natt. De har klättrat i höghöjdsbana och haft pajbakningstävling. Och så de har busat en hel del. Inte bara med varandra, utan också med kökspersonalen i den andra byggnaden på gården. Personalen kallas för drängarna och pigorna, DoP. Och de är minst lika busiga som konfirmanderna. Varannan dag hittar de på ett prank mot varandra. När konfirmanderna kommer tillbaka till stora huset efter lunch märks det direkt att DoP har varit i farten.

– Mjöl! Överallt!  

Sture sopar golvet i korridoren. Där hängde en påse med mjöl som åkte ner när de öppnade dörren. I duschen var alla duschslangarna ihopknutna. Stolarna i lektionssalen var utspridda, borden hade blivit långbord. Med mera.  

Genast börjar planer smidas för hur de ska ge tillbaka i morgon. Det finns vissa regler: Man får inte göra sånt som förstör saker och man får inte ge sig på privata prylar. Men lite mjöl här och där, eller förvirrande ommöblering, är pranks som absolut funkar.  

– Jag skrev i alla fall förlåt i mjölet när vi prankade dem senast, säger Ella och sopar vidare.  

Ledarna Eric, Johan, Marion och Judit har förstås också varit med om det här när de själva var konfirmander på Lysestrand. Nu är de några år äldre och får guida de yngre scouterna genom veckorna och ge stöd och pepp när de behöver det.

– En del får ju hemlängtan och då finns vi här för dem, säger Eric Norén som är huvudledare.  

Men att hålla reda på 15 tonåringar handlar också om att få upp dem på morgonen och i säng på kvällen. Eller, som nu, att få dem med sig i uppgiften att plantera ett träd. För det är också tradition.  

Årets konfirmandträd är ett äppelträd. Det krävs ett ganska stort hål i marken för att få ner det – men också en hel del jord och vatten. Konfirmanderna hjälps åt och de gör det bra. Men när vattnet hälls på och jorden rörs om blir händerna allt lerigare. Frestelsen att lera ner även kamraten blir för stor. Snart är det inte bara lera på händer, utan i ansikten och frisyrer. Miriam har krigarstreck över kinderna och skrattar stort. Edwin har fått ett skägg av lera över hakan. Skratten flödar, skriken ilar. Lera flyger. Ida skadar ett finger när hon ska slå ner pinnar i en cirkel runt trädet. Men kul har de.  

Lite senare är det vila på schemat. Det är då man får tid att bara vara för sig själv om man vill, kanske sova, kanske ringa hem eller kolla i mobilen. För Ester är det tid att sy om sina märken på scoutskjortan. De satt lite dåligt och de måste ju sitta fint till självaste konfirmationen. Självklart ska den ske i blå skjorta och tillhörande scarf.  

Ella, som bor i samma rum, pysslar med annat.  

– Vi gör verkligen allt ihop här. Brutalt allt. Ibland går vi till och med på toa ihop och sover i samma säng fast man inte får det, säger hon.  

Men om någon vill vara för sig själv ett tag respekterar man det, understryker hon. Vad har varit roligast då? Först svarar Ella att allt har varit kul. 

– Fast städa avlopp är inte kul. Men det mesta blir kul för att vi blir som en familj. Vi kan ligga i sängen och bara asgarva.  

Till dem som funderar på att åka på konfirmationsläger säger Ester:

– Våga!

– Ja, man får vänner för livet, fyller Ella i.  

Och Ester har ungefär 40 märken kvar att sy fast på sin skjorta. 

Konfalägret på Lysestrand pågår under tre veckor. Lektioner hålls både inomhus och utomhus och handlar på olika sätt om kristendomen och tro. Det blir mycket diskussioner om religion och livet i stort. Förutom de kristna inslagen blir det också en del scoutaktiviteter och tävlingar. Bland annat har man en vecka då man sover i vindskydd ute på lägerängen. Man bor 2–4 personer i varje rum och är med i en patrull som håller ihop under aktiviteterna dagtid. 

Strax utanför Lysekil i Bohuslän ligger lågergården Lysestrand. Varje år hålls flera scoutläger här, men också ett konfirmationsläger. Alla som är intresserade får söka till lägret oavsett var i landet man bor. Den som inte är scout kan anmäla sig och sen gå med i Lysestrands scoutkår eller en annan kår. För att konfirmeras måste man vara döpt. Om man inte är det kan man döpa sig under lägret. 

Varje person bestämmer själv om hen vill konfirmera sig eller inte. Om du vill konfirmera dig kommer ingen kräva bevis på att du verkligen tror på Gud. Det handlar om att hitta sin egen väg och sin egen relation till kristendomen.