Text och foto: Tadeusz Rawa

Vi träffas vid tunnelbanestationen Gyllene porten, Zolotyje Vorota, i centrala Kiev. Det är en av de djupaste tunnelbanestationerna i världen, påpekar scouterna stolt. De är tio tjejer och en kille från scoutorganisationen Association of Ukrainan Guides som möter oss den här helgen i oktober.
Vi åker några tunnelbanestationer ut, till en förort vid en sjö. Det blir lite övningar i parken. En scoutledare har gjort ett sorts schackbräde på gräsmattan och visar hur man ska bete sig i ett minfält. Vissa rutor är trygga, andra ska undvikas. Det blir som en lek. Men i verkligenheten är minor som läggs ut av ryssarna i kriget ett enormt problem i Ukraina. Inte här i huvudstaden, men på många andra platser.
Det blir en stund över till att prata. Maria Makodzeba, som är ordförande för scoutorganisationen, berättar att hon flydde från Kiev i början av kriget.
– Jag åkte till Polen, sen till Italien, Frankrike och USA. Tillbaka till Frankrike och sen via Slovakien tillbaka i Ukraina, säger hon och fortsätter:
– Här är mitt land och mitt jobb. Jag är lärare, och så har jag mitt arbete med scouterna.

FYRA SCOUTER I åldern 15 till 17 – Jevhenija, Anhelina, Tania och Dasha – har liknande historier att berätta. De minns en tidig morgon den 24 februari 2022 när kriget bröt ut.
– Det kom som en chock. Det hördes explosioner. Jag skulle till skolan men mina föräldrar sa till mig att stanna hemma, berättar Anhelina.
Hon och hennes familj sökte trygghet i Luck i västra Ukraina. Men efter en månad återvände de hem till Kiev.
I dag understryker alla fyra scouter att de vill leva vanliga liv, så gott det går, och ha vanliga scoutmöten.
Och mötena och hajkerna är många.
– Vi håller kontakt online med våra scoutkompisar och scoutledare som finns utomlands, berättar Jevhenija.
– Vi håller också livliga kontakter med den internationella scoutrörelsen. Ända sen början av kriget har vi fått enormt stöd från scouter i andra länder, som USA, Kanada, Australien, länderna i Europa, säger Tania.

SCOUTER FRÅN UKRAINA har också åkt på jamboreer i Europa, genom stöd från andra länder.
I år var Jevhenija och Dasha i Nederländerna. Och förra året var Anhelina och Tania i Finland.
– Det var enormt fint i Finland, med omkring 13 000 scouter från hela världen. Och jag gillade starkt den nordiska naturen, berättar Tania.

Även hemma i Kiev är scoutingen i full gång. Både med gammal och ny verksamhet.
– Vi träffas, ordnar läger, går på hajk, ordnar tävlingar, berättar Dasha.
– Vi engagerar oss också för djuren. När ett djurhem flyttades hit från Cherson började vi arbeta som volontärer, till exempel med att rasta hundar, säger Jevhenija.
Hon pratar om djur som räddas undan kriget i södra Ukraina till huvudstaden. Att ta hand om dem har blivit en ny uppgift för scouterna. Inom scoutorganisationerna har det också bildats nätverk för att hjälpa utsatta scouter och andra i Ukraina med till exempel pengar och kläder.

VI SÄGER HEJ då till scoutgruppen för att träffa nästa, och makar oss uppför en brant backe till en park. Fast egentligen är det ett skogsparti. Där har ett 40-tal scouter från Ukrainas andra scoutorganisation, National Organization of the Scouts of Ukraine, samlats för dagens hajk. De pratar, umgås och sjunger. Över en eld kokas en rejäl kastrull makaroner.
– Det här mötet har scouterna planerat själva. Vi vuxna scoutledare är lite som gäster här i dag, säger Volodymyr Izvarin.
Han är ordförande för organisationen, 39 år, och har varit scout sedan han var 11.
Efter maten delas alla upp i två grupper. Den ena gruppen sätter sig i en ring och pratar om olika aktiviteter. Den andra får en uppgift: att snabbt göra upp eld och sen hålla den vid liv under ett visst antal minuter. Det visar sig vara rätt krävande i den kraftiga blåsten.

MITT UNDER MÖTET träffar vi Mykyta och Sofia, båda 17 år. De var med i en grupp scouter som ordnade dagläger för yngre barn sommaren 2022. Lägret hölls i ett familjecenter i centrala Kiev. Många barn kom från familjer som flytt kriget inne i Ukraina. Många kom också från fattiga familjer eller från familjer där pappan var borta från familjen som soldat i kriget och där mamman jobbade på dagarna. På daglägret kunde barnen vara måndag till fredag klockan 9 till 17.
– Vi var en grupp scouter som turades om, så att vi alltid var två stycken som var på centret, berättar Sofia.
– Vi spelade spel med barnen, hjälpte dem att umgås med varandra, undervisade i litteratur och engelska, säger hon.
Familjecentret låg nära järnvägsstationen. I närheten föll bomber och missiler och man kunde höra flyglarmen.
– Barnen, särskilt de små, hörde explosioner och frågade vad det var. Vår uppgift var att få dem att tänka på annat. Vi spelade musik under bombningarna för att minska deras stress och rädsla, berättar Mykyta.
För sin egen och scoutgruppens insats fick han senare WOSM:s pris Messengers of Peace Hero award.

Utifrån ser Ukrainas nationalarena öde ut. Men inne i byggnaden är det full fart. Här planeras scouting via länk med kompisarna utomlands. Olympiastadion i Kiev står för det mesta tom nu förtiden. Inte ens stadens stolthet, fotbollsklubben Dynamo Kyiv, kan spela sina matcher här. Eftersom det är krig i Ukraina kan man inte samla tiotusentals supportrar på samma ställe.
Men mitt i den väldiga byggnaden träffas ändå Kievs scouter. Här har en avdelning från National Organization of the scouts of Ukraine nämligen en liten lokal på två rum.
– Egentligen är det vårt enda fasta ställe, så hela organisationen har sitt säte här, berättar ordföranden Volodymyr Izvarin.
Två scoutgrupper sitter vid bord och pratar med varandra, och online med scoutkompisar som befinner sig utomlands.
– De är från Tyskland, Österrike, Tjeckien och Danmark. Deras familjer flydde dit i början av kriget, berättar Alina Chernyshova, ledare för centret.
Just nu håller scouterna på att göra om sina grupper.
– Många har ju rest utomlands eller till västra Ukraina. Och så har scouter kommit hit till Kiev. Så grupperna måste organiseras på nytt.
En av scouterna på plats är 15-åriga Jevhenija. Hon gick med i Scouterna strax innan kriget bröt ut.
– Jag hade alltid velat göra det men aldrig haft tid. Men så gjorde jag slag i saken. Jag trivs med att vara med andra ungdomar, stämningen. Jag gillar också scoutrörelsens mål och värderingar, säger hon.
Om ett och ett halvt år kommer även Jevhenija att delta i scoutmötena i Kiev via en dator. Hon planerar nämligen att studera till tandläkare i grekiska Thessaloniki. Hon har grekisk påbrå efter sin farmor, och har redan börjat lära sig språket.
Men hon tänker fortsätta som ukrainsk scout.
– En gång scout, alltid scout. Jag kommer bara att vara på den andra sidan dataskärmen, skrattar hon.