Scouting in the city

Text: Karin Wallén, Foto: Johan Marklun

Ropet hörs högt och tydligt:

– En gång Stigfinnare.
– Alltid Stigfinnare!

Sebastian inleder och scouterna svarar innan de sätter sig på stockarna runt brasan, där lågor flämtar i mörkret. Eller vänta nu. Brasan är egentligen några lyktor och stockarna ligger inte på marken, utan på ett golv. Och när mötesceremonin är avslutad tänds lamporna i taket. Och i den underjordiska lokalen mitt i centrala Stockholm är allt som vanligt igen.

Adolf Fredriks Scoutkår har ingen stuga i skogen. I stället försöker de inreda en källare på 205 kvadratmeter så att den känns så scoutig som möjligt.

– Det här var skyddsrum under andra världskriget. När kriget var slut ville fastighetsägaren att vi skulle ta över lokalen, säger Sebastian von Schmalensée, som är ordförande i kåren.

De brukar kalla sig för Sveriges mest centralt belägna scoutkår. Lite på skämt. Men i Stockholm är de den kår som ligger närmast centralstationen, bara ett stenkast från Drottninggatan med Adolf Fredriks kyrka precis utanför porten. Många har nog inte en aning om att det finns en scoutlokal här. Men under jord finns vindlande gångar med olika rum och förråd. Längs en korridor finns patrull-lyorna. Det är små rum där patrullerna kan samlas.

I en av lyorna sitter några scouter hopträngda vid ett bord och pratar. I ett skåp har de grejer som yxa, kniv, lykta och loggbok. Halva rummet är målat i gult och halva i grått, för att visa att två patruller delar på lyan: Vesslan och Vargen. Just i kväll är Vargen på plats. Scouterna ser flera fördelar med att vara scout mitt i stan.

– Det är ju bra att det finns en scoutkår mitt i stan för oss som bor här, säger Sofie.

Hon och hennes scoutkompisar är vana vid att väcka en del uppmärksamhet när de går ut på stan i sina blåa skjortor. Ellen skrattar och förklarar:

– Folk kommer fram och säger: Är ni scouter? Jag var också scout när jag var barn!
– När vi sitter och eldar bredvid Sveavägen blir de lite förvånade, säger Arvid.

Några gånger per termin åker de ut till platser närmare naturen, men till vardags håller Adolf Fredrik-scouterna till i någon av parkerna i Vasastan. Det blir oftast Tegnérlunden eller Observatorielunden. I kväll bär det av till ”Obsan”. Men först måste all utrustning plockas fram och kånkas med. Det kan vara en utmaning.

– Bårstängerna är här nere. Späntknivar har de i sina skåp, säger scoutledaren Ellinor Gudmundsson.
– Fotogenlyktor finns i förrådet, men fyrfat, galler och presenning är på vinden, fortsätter Sebastian.

När allt är färdigpackat tar sig scouterna till parken – till fots. Att köra utrustning i bil och hitta parkeringsplatser är för besvärligt i innerstan. Så det gäller att planera in tid för själva bärandet, för det är en stor del av cityscouting. I samlad trupp går de uppför Drottninggatan med lådor och säckar. De ska inte gå mer än några kvarter. Men många människor rör sig där och de blå skjortorna drar till sig blickar.

– Det är ju en fördel att vi syns också. Vi visar verkligen upp scouting när vi är i de här centrala delarna av stan, säger Ellinor.
– Om vi upptäcker att vi har slut på gasol kan vi bara springa ner till Naturkompaniet och köpa mer. Det ligger tre affärer runt hörnet, säger ledaren Hampus Reyier med ett skratt.

I Observatorielunden går gänget upp på kullen och delar upp sig i två grupper. En ska surra trefot, en ska elda. Kvällshimlen är fortfarande ljus men har börjat bli rosa i horisonten. Uppifrån kullen kan man se långt. Stans hustak breder ut sig åt alla håll. Takåsar och kyrktorn. Oändliga gator, höghus och parker. Borta på Djurgården sticker Kaknästornet upp som ett spjut.

Det gamla observatoriet på kullen ligger lummigt inramat av kastanjeträd och lind. Från den här gamla byggnaden har man riktat stjärnkikare mot himlen sedan 1700-talet. På den tiden fanns inga stadsljus som störde stjärnhimlen under den mörka delen av året. I dag är det annorlunda, med hus, trafik och folkliv precis runt hörnet. Men just här i parken är det lugnt. Folk är ute med hundar eller kommer för att beundra utsikten. Mitt i allt ihop ligger några scouter på marken och blåser allt de kan för att få fart på elden. Jasmine och Linnea kämpar för att lågorna ska bli större och för att vattnet i burken ska börja koka. Det späntas ved och byggs vedtorn. Det är en ganska ovanlig syn i storstaden.

Det är kul att scouterna kan ha scouting i en park i stan. Men det har också uppstått ett litet problem på senare år, berättar Sebastian. Polisen larmas oftare av någon som sett dem elda eller hålla på med yxor och knivar.

– Senast körde sex polisbilar mot färdriktningen i full fart och undrade om vi sett några busar. Men det var oss de letade efter, säger Sebastian.

Så fort de berättar och visar att de är scouter brukar poliserna spricka upp i ett leende. Det är inte förbjudet att göra scoutgrejer i stan, inte ens att elda under ordnade former. Men Sebastian upplever att det finns en större oro bland folk. Det kanske har med samhällsklimatet att göra, funderar han.

– Det har även hänt att civilpoliser blir misstänksamma när vi gör saker i parken på vintern. Det syns ju inte på en gång att man är scout när man har varmare kläder utanpå scoutskjortan.

I Stockholms scoutdistrikt har man diskuterat om kårerna kan anmäla sin närvaro någonstans för att slippa polisbesök.

– Inte bara för vår skull utan också för samhällskostnaden. Polisen har ju bättre saker att göra, säger Sebastian.

Några scouter har nu fått rejäl fyr på eldarna nedanför observatoriet. Linnea och Jasmine fläktar och viftar för att hålla igång lågorna. Några personer stannar till och tittar. Sebastian ler.

– Jag brukar faktiskt få mejl ibland från folk som skriver att de har sett oss i parken, och undrar hur man gör för att gå med. Så att synas är inte så dumt.

Scoutkåren ligger i centrala Stockholm och har 272 medlemmar. De har verksamhet för barn och ungdomar i åldrar från lågstadiet till gymnasiet. De har också en underjordisk lokal på 205 kvadratmeter vid Adolf Fredriks kyrka.