Tolerans: vad är det?

I vårt samhälle behandlas inte alla lika. Det kan bero på hudfärg, sexualitet, ålder, funktionalitet med mera. I arbetet för allas lika värde används ofta ordet tolerans. Det handlar om att alla ska tolereras som de är och inte utsättas för förföljelse eller förtryck baserat på till exempel hudfärg. På många sätt låter det fint att alla ska tolereras men begreppet innehåller perspektiv som på många sätt är problematiska.

Det finns flera problem med toleransbegreppet:

  1. Begreppet döljer ojämlikhet. Vem har egentligen möjlighet att tolerera någon? Det sägs nästan aldrig men i praktiken innebär tolerans att majoriteten ska tolerera en minoritet. Det vill säga, majoriteten får makten att ”okej-stämpla” några som är minoritet. Inbyggt i hela konceptet är då också att majoriteten likväl kan välja att inte säga okej. Minoriteten behöver aldrig säga okej till majoriteten, för det är redan självklart att de är okej, det kan inte ens ifrågasättas.
  2. Det skapar grupper och stärker utanförskapet eftersom de hela tiden påpekas. Det finns ett ”Vi vanliga” som förväntas sätta en ”okej-stämpel” på ”dom andra”
  3. Minoriteten lever på majoritetens villkor. Andra bestämmer om du är okej eller inte. Till exempel, om minoriteten kräver ”för mycket” (t.ex. rättigheter) så ryker ”okej-stämpeln”. Det kan också handla om att man är för ”ovanlig”, så ovanlig att man gör ”vanliga” obekväma. Då kan majoriteten ibland vilja att man blir lite ”vanligare” så kan man få sin ”okej-stämpel” tillbaka.
  4. Att bli tolererad är inte nice. De flesta människorna vill bli accepterade och respekterade precis som de är. Att bli tolererad innebär inte det, det innebär i princip att ingen kommer göra dåliga saker mot dig, men det säger inget om att folk kommer bete sig bra mot dig.

Tolerans bygger kort och gott inte på tanken om allas lika värde.

Toleransbegreppet har också gett namn till en pedagogisk inriktning som kallas toleranspedagogik. Denna pedagogik syftar till att motverka hat i form av hbtq-fientlighet, rasism osv. genom att skapa tolerans för det som avviker från normen. Genom att få träffa en avvikande person och låta den berätta om sitt liv tänker man att lyssnaren får kunskap, ser att ”de andra” personen är en ”vanlig människa” och den kommer därmed ha lättare att tolerera personen. Vanlig kritik som riktas mot toleranspedagogiken är att den förstärker existerande normer och tenderar att göra avvikandet till något exotiskt och intressant mer än vad det lyckas ge ”avvikare” ett bättre liv.

Toleranspedagogik är vanligt förekommande i inkluderingsarbete, men tyvärr inte särskilt effektivt, snarare kontraproduktivt. Ofta tolererar vi och använder toleranspedagogik när vi leder grupper, helt utan att tänka på det.

Sammanfattningsvis kan sägas att Scouterna självklart vill att alla olika människor ska känna sig hemma i våra utbildningar, och i slutändan också i Scouterna. Därför är det bra att känna till toleranspedagogiken så att en i utbildningssituationer kan undvika att använda den. Då är det bättre att använda sig av normkritik som du kan läsa mer om nedan.

Normkritisk metod och pedagogik

Normer är oskrivna regler, förväntningar och ideal som handlar om vad som anses vara positivt, önskvärt och fördelaktigt och vad som inte är det. Normer är situationsberoende, föränderliga över tid och formas utifrån maktförhållanden

Exempel heteronormen: Kvinnor och män förväntas vara olika; feminina respektive maskulina. Alla förväntas vara heterosexuella och eftersträva monogama parförhållanden.

Exempel vithetsnormen: En norm som medför att det ses som positivt, eftersträvansvärt och normalt att vara vit. Att samhället präglas av en vithetsnorm innebär att personer som är vita har sociala, ekonomiska och politiska privilegier.

Normkritik är att ifrågasätta hur normer påverkar våra värderingar och vår vardag, istället för att bara fokusera på och berätta om människor som bryter mot normerna. Normkritik syftar till att skapa förståelse kring hur ojämlikhet och diskriminering fungerar genom att peka på normen.